In­for­ma­tion på svens­ka

Internationellt möte utan språkkgränser

I juli hölls en internationell kongress för blinda esperantister i Ukraina. Vi var två nybörjare från Sverige som var där och upplevde esperanto som ett högst levande fenomen. Kiev ligger inte långt från Sverige men kulturellt och socialt skiljer sig det en hel del.

Flygplanet går in för landning. När vi kommer ner under molntäcket syns stora olikfärgade åkrar under oss. Här och där breder solrosfält ut sig. Bredvid mig i planet sitter min reskamrat Farial Mayahi och pluggar esperanto. Vi vet att den som ska möta oss inte kan annat än ukrainska/ryska och esperanto. Floden Djnepr dyker upp i synfältet och den sprider sina armar i ett floddelta. Nu ser jag Kiev.

Till slut fann vi varandra, Mikaelo från Ukraina, Gilda och Farial från Sverige och Tanabe från Japan. Vi klämde in oss i Mikaelos Lada som skulle ta oss till konferensanläggningen. Allt kändes oerhört spännande. Det var natt och mörkt. Vi visste inte var vi var. Resan från flygplatsen tog en timme och vi var omgivna av skog. Den höga grinden var låst när vi kom och öppnades så småningom av en vakt - kunde det vara en militär anläggning eller någon institution? Eftersom vi hade svårt att förstå Mikaelo kunde vi bara gissa.

En fantastisk vinterträdgård med palmer och flera meter höga hibiskusträd växte utanför våra sovrum. En av vakterna kunde lite tyska och berättade att det tidigare varit ett sanatorium men nu var ett semesterhem. Det var ganska nerslitet men trädgården både inne och ute skapade en fin miljö.

Kongressen hade samlat cirka 60 deltagare. Majoriteten kom från Ryssland och Ukraina. I övrigt var Japan, Schweiz, Italien, Tyskland, Litauen, Ungern, Bulgarien, Polen, Kroatien och Sverige representerade. Vårt första möte med esperanto blev obegripligt. Utan något skrivet program var vi ganska förvirrade kring vad, var och när saker skulle hända. Många talade esperanto snabbt och med stark slavisk brytning vilket inte gjorde det lättare för oss nybörjare. De första dagarna kände vi oss "utanför" men använde all ledig tid till självstudier i esperanto. Vi ville så gärna förstå. På fjärde dagen startade en nybörjargrupp där vi väldigt konkret fick träna språket.

Första kvällen på rummet frågade jag Farial varför hon vill lära sig esperanto? Hon berättade att det var en gammal dröm från när hon var flicka och bodde i Iran. Hon hade läst en artikel i en tidning och tyckte att idén med ett gemensamt internationellt språk som är lätt att lära var en jättebra idé. Men då fanns det ingen möjlighet. Nu däremot studerar hon både engelska och esperanto, förutom vidareutveckling av sina kunskaper i det svenska språket.

Aktiviteterna under kongressen annonserades muntligt vid frukosten varje dag. Förutom kongressförhandlingarna hade Finland skickat två rapporter om rehabilitering för synskadade, och den nordiska välfärdsmodellens betydelse för synskadade.
Från Sverige rapporterade artikelförfattaren, om synskadades situation på arbetsmarknaden. En man från Moskva höll föredrag bland annat om vikten av att äta giftfri mat. Flera föredrag hölls om den blinde författaren Vasilij Eroŝenkos älskade berättelser från resor i Japan och Sibirien under mellankrigstiden. I hans litteratur är originalspråket esperanto.

Esperantos litteratur ges ut i hela världen, ofta på mycket små förlag. Mest noveller, poesi och korta romaner. Översättningar av klassiker och diverse facklitteratur från olika språkområden spelar en viktig roll vid sidan av originallitteraturen. Idag finns cirka 40 000 böcker och ett hundratal tidskrifter, och det ges ut cirka 200 boktitlar per år.

Att esperanto är ett vackert och levande språk märkte vi genom alla kulturella aktiviteter. Mycket sång, dikter och story-telling på esperanto båda dag- och kvällstid skapade gemenskap under kongressen. Alla bidrog på något sätt.

Kongressens general var specialpedagog Olena Poshivana. Hon arbetar i Kiev på det statliga institutet för blinda och synskadade barn. Hon berättade för mig att hon om vintern brukar säga till barnen att först sätta sig på sina metallregletter, för att värma upp dem innan de ska skriva på dem i klassrum där det kan vara minus 9 grader kallt. Skolan har inte råd med uppvärmning.

Då framstod de västeuropeiska klagomålen under kongressen över att behöva duscha i kallt vatten som rena rama kulturkrocken.

Olena har talat esperanto i 30 år. Hon sa att språket har betytt massor för henne. Som barn drömde hon om att kunna språk och få resa i världen. Men i Ryssland, där hon gick i blindskola, fick man på sin höjd lära sig lite tyska. Studiematerial för synskadade är fortfarande ett problem i östblocket vilket gör esperanto särskilt intressant om man är intresserad av språk. Olena har lärt sig flera europeiska språk just via esperanto.
Även datortekniken har introducerats till henne via esperanto genom vännen P Luigi da Costa i Italien som både donerat dator och skrivit bruksanvisningar på esperanto. Olenas drömmar om språk och resor har alla förverkligats. Hon har varit i 13 länder och knutit vänskapsband med esperantister över stora delar av världen vilket på många olika sätt påverkat hennes liv.

Gilda Stiby Pelkonen

Lär dig esperanto på nätet https://lernu.net/sv
på finska https://lernu.net/fi